Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Eller rättare sagt, väldigt sällan blir det som man tänkt sig.
Ni har ju märkt att det varit tyst här inne.
Jag har behövt ta en paus. Livet kom emellan och hälsan min höll inte för allt.
Jag var helt slut, hade varit det länge men bara kört på.
Sån är jag, alla andra i första hand och allra sist jag själv.
Fördel för andra, nackdel för mig själv.
Hur som helst var jag till sist så trött att jag blev andfådd bara av att gå upp på vår övervåning, orkade knappt resa mig från matbordet när barnen bad om något at dricka, jag bara grät, jag fick eksem, dimsyn, hade tappat hår för att bara nämna några symptom som absolut inte beskriver en frisk person.
Men alla småbarnsföräldrar är ju trötta, alla har väl huvudvärk ofta, ångest osv.
Till sist blev det ohållbart, jag fick provsvar av min läkare, som skickade mig direkt till akuten. Akut järnbrist och ett HB långt, långt under vad som är rimligt. Inget järn kvar i några depåer. Inte konstigt att jag var slut, vid anemi (som det heter) får kroppen inte tillräckligt med syre. Vilket medför orkeslöshet, yrsel, frusen och svag. Precis som jag.
Men har det pågått under en lång tid normaliserar man liksom sitt tillstånd tillslut och tänker att det blir bättre om jag bara, om jag bara….ni vet!
Jag har sedan tidigare haft problem med mitt järn och just därför går jag på regelbundna koller. Denna gången blev det dock helt tokigt med den saken. Men så här långt kommer det inte gå igen, det känns skönt.
Så därav mitt lilla avbrott.
Nu är jag stark och pigg igen, helt sjukt faktiskt vilken skillnad.
Att jag ens klarade att resa mig på morgonen tänker jag nu, nu är jag så energifylld igen.
För att inte tala om när jag tränar.
Jag behöver inte längre pausa efter en kort stund för att jag håller på att få andnöd.
Babysson fyllde 2 år, vi firade honom här hemma. Jag och barnen med lite vänner, min man var tyvärr borta just den dagen. Jag var så trött just där och då, att allt nu idag känns som en dimma.
Trots trötthet har jag kämpat mig igenom diverse tennispass.
Men nu jäklar är det skillnad på banan. 
Kanske inte på träffarna men på orken. 😉
Titta, här blev man till och med fotad i sjukhussägen.
Ni ser ju att jag ler, jag är glad. Det var en lättnad att få en förklaring till allt och att nu får riktig professionell hjälp. Som nu inte kommer släppa mig ur sikte och ha mig under uppföljning ännu mer regelbundet.
Njöt sedan av underbara dagar med familjen över påsk.
Västkusten visade sig från sin bästa sida!
Tacksamt och välbehövligt.
Mina små älsklingar. Som förgyller vardagen och livet.
Njuter av varje stund med dem. Så roliga, så omtänksamma och fina.
Fantastiska små varelser det där.
Längsta blogginlägget blev det här. Men då vet ni, jag som inte brukar vara så privat.
Kände att jag ändå ville dela med mig av anledningen till min paus.
Ta hand om er!
♥
.
