Tänk att den här lilla minimänniskan nu varit med oss i fem magiska veckor.
Så mycket kärlek.

Han äter och sover, äter och sover. Precis som det skall vara när man är sådär liten och hjälplös.

När värkarna satte igång efter lunch för 5 veckor sedan var det med skräckblandade känslor vi körde mot förlossningen. Tredje förlossningen och man borde kanske varit cool och lugn men jag var så rädd. Rädd för den brutala smärtan jag fått uppleva de två tidigare gångerna. Jag ville verkligen inte föda utan epidural igen, jag ville inte.

Så blev det inte heller, epiduralen sattes och jösses vilken skillnad. Jag var helt klar och med i knoppen hela förlossningen. Inte knockad av smärta eller sänkt av lustgasen.

Fasen vad kroppen är häftig och vad vi kvinnor är grymma.

Är så glad och stolt över mig själv att jag gjorde det. Jag gjorde det igen, trots mina rädslor. Jag visste att jag hade det där inne någonstans, kraften och styrkan att mentalt ställa om. Hade bara svårt att plocka fram det just denna gången.

Så kom han då äntligen, vår lille pojk.
Så fin, så liten och redan så älskad.

♥

.